Kära Blogg
Våra svalungar bor nu uppe i en stor ek, där de blir matade av sina föräldrar ytterligare en vecka. En av ungarna, tror vi blivit byte åt katten. I går morse blev det ett herrans liv på vår svalfamilj. Det var de elaka skatorna som var på jakt efter deras ungar. Vi såg hur skatan lyckades få tag på en av de små ungarna, så Stefan satte sig på pass med bössan i högsta hugg. Stackars svalföräldrar som kämpat så i snart fem veckor. Naturen kan kännas grym.
De goda hallonen utanför mitt köksfönster börjar nu bli mogna. Där från mitt fönster ser jag allt hur den stora, svarta hallontjuven smyger runt och norpar så mycket han bara kan. Inte ett enda rött bär lämnar han kvar åt oss.
Johnny, va gör du …?
Efter middag tittade våra kära vänner, Sulle och Lasse ut en sväng till oss i Gyllebo. De hamnade inte på bild, men väl den vackra blomma jag fick. Tack kära vänner.
Molly har verkligen funnit sig väl till rätta i vårt hem och vår familj. Hon har hittat sin självklara plats och förgyller våra liv.
Emmy fick sluta tidigare eftersom hon var förkyld, risig och hes. På kvällen kom Amanda och lilla Snow också till Gyllebo. Planen för tjejerna var en kväll på Kulla, men ändrades till en myskväll framför TV:n.
Molly, som för det mesta brukar reta gallfeber på Snowie, kunde leka riktigt fint och det blev äkta ”Pomeranianbus”.
Inte nog med min ryggvärk och det onda i höft och ben … i förrgår fick jag en nackspärr som inte var av denna värld. På morgonen linkade jag runt som en invalid, men på något oförklarligt vis lindrades alltihopa under dagen och fram på kvällen kändes det helt skapligt. Jag har börjat på en medicinkur som min vän rekommenderat. Hon är alls ingen doktor, men hon har erfarenhet och sunt förnuft. En vecka ska blandning intas.
Hur som helst så var jag redo för en härlig kvällspromenad med hundarna i skogen.
Dagens kloka ord:
Den som har hundra berättelser att berätta är rikare än den som har hundra saker att visa upp.”
Från oss, familjen Olsson, säger jag Hejdå Bloggen.
