Kära Blogg
Den här morgonen var det så bedårande vackert. Himlen var alldeles rosa och marken var vit av frost. Visserligen hade fåglarna gjort ett uppehåll och slutat sjunga sin sång om våren, men det ska ju faktiskt inte vara vår i februari.



Hemma vid huset matar vi de små fåglarna och de verkar trivas med sin matplats. Jag älskar att hänga där i mitt köksfönster och studera dem. Att träna på deras namn och bara glädjas över att få se dem. Men det är alltid de vanligaste som är lättast att fånga på bild. Igår hade jag en söt liten trädkrypare här. Den kilar på trädstammarna som en liten brun mus, upp och ner, men aldrig att den besöker fågelbordet. Tyvärr ville den inte vara med på bild.




Jag har läst och sett en film om en ung flicka med en muskelsjukdom. Den stackars tösen kunde knappt gå, men det konstiga var att hon kunde springa och hade vunnit många springtävlingar i USA. Jag känner mig lite som henne. Jag kan vara stel och värkbruten, men när jag kommer ut och springer känner jag mig alldeles vanlig igen.
Den här dagen sprang jag min vanliga runda på 6 kilometer, och jag njöt av varenda steg. Alldeles underbart.

Till fredagsmys bakade jag vaniljhjärtan. Jag unnade mig en bukett tulpaner, för det är de små tingen som egentligen är de stora.


Dagens citat:
Människor vars första instinkt är att le när de får ögonkontakt med dig är något mycket värdefullt och borde vara fridlysta.
Kram och Hejdå Bloggen
