Hejsan.
Jag har inte riktigt vant mig vid att jag ”bara” är en småhundsägare numera.
Snart har det gått ett helt år sedan jag tog avsked av min älskade Johnnyhund. Men ändå känns det ibland fortfarande som om jag har en stor svart ”flatte” i koppel vid min sida.
Fast mina små älskade pommar fyller upp tomrummet så gott de kan, vilket de gör med bravur!! Visserligen har de inte riktigt samma uppfostran och militäriska disciplin som Johnny hade. Man kan mer säga att de båda lever på sitt utseende.
Visserligen kan de båda små trick som jag lärt dem. Men sedan deras store, svarte beskyddare lämnat flocken så har de blivit än mer ”skälliga”. En ovana jag inte kan få bukt med.
Så fort vi möter någon på våra vandringar så går de igång som värsta alarmet. Inte nog med att de skäller som två ilskna sirener, de uppför sig lite som ”piff och puff”. De hoppar på varandra och ”låtsasbråkar”, liksom för att visa hur tuffa de egentligen är, trots sin litenhet.
Men det där är ett litet problem. Mina små pommar är de mest kärleksfulla små hundarna. De är mina och jag älskar dem så mycket!
Dagens citat:
Alla kämpar med något. Den som säger att den inte gör det, kämpar med att hålla fasaden uppe.
Ha en fin dag.
Annika
