Kära Blogg
Vått, grått och slabbet. Men som alltid marscherade vi ut för att andas frisk luft och stärka våra sinnen.
Sedan var det full rulle på kontoret. Reglerna för rotavdraget ändras efter årsskiftet och alla kunder har panik. Först ska de hinna få allt färdigrenoverat före jul, sedan ska de hinna betala det för att säkerställa sitt avdrag. Jag kämpade på med underlag och fakturor för att alla ska bli nöjda och glada. Hundarna höll mig sällskap och hejade glatt på när jag vände papper.
Julklappar och pynt får vänta än ett tag hos oss i Gyllebo.
På kvällen skulle vi ha lite personalfest och jag och Stefan var båda förväntansfulla. Jag tog som alltid hand om hundarna. Jag tänkte ge dem sin mat och rasta dem lite innan vi gav oss iväg på festligheter. Det var då allting hände. Det som hade kunnat förändra väldigt mycket …
Jag gav Johnny sin mat först, sedan småhundarnas. Plötsligt när de åt började lilla Snow vingla till sidan och gå i cirklar innan hon till sist föll ihop. Jag konstaterade ganska fort att hon satt en stor del av sin portion mat i halsen. (Glupskare hund får man då leta efter.) Hon kunde inte andas!!! Jag grävde upp så mycket av maten från hennes lilla hals som jag bara kunde. Längre och längre ner i halsen fick jag sticka mina fingrar. Hennes små ögon var vilt uppspärrade och såg ut att kunna ramla ur sina hålor, tungan stack svullen ut ur hennes lilla mun och den blev allt blåare. Stefan kom också till undsättning. Han provade att sticka ner sitt finger i hennes lilla hals och kände då hur han förde en stor klump mat före sig ner genom hennes hals. Hon började dock inte andas och jag upptäckte att hon både kissat och bajsat ner sig totalt. Lite ljusrosa blod vittnade om vår bryska behandling. Det var då jag förstod, hjärt- och lungräddning, annars dör hon. Så jag blåste sakta in små puffar luft genom hennes lilla näsa samtidigt som jag höll hennes mun stängd. Jag tryckte ibland lite gran på hennes lilla bröstkorg för att stimulera hjärtat. Vid mina sida satt Johnny och Molly alldeles stilla….
Sakta, sakta återfick hon sitt medvetande och bestämde sig för att fortsätta leva. Tack Gode Gud!!
Lilla Snow kvicknade till och ganska snart blev hon sig själv igen. Vi kunde fortsätta till vår planerade fest och allt var frid och fröjd. I bilen tänkte jag på vad som hänt. För första gången hade jag räddat någons liv! Jag kände en stor oändlig tacksamhet.
P.s kvällen blev väldigt trevlig, men det – det får ni höra om en annan gång.
Dagens ord:
Om du räddar någons liv så fördröjer du endast personens död.
Kram och Hejdå Bloggen
