Bloggen kapad igen!

Yo!

Nu är det dags för nästa dotter att överta bloggen för en dag. Mammas blogg behöver lite nya friska vindar och jag tänkte därför skriva några rader om vad jag gör om dagarna.

Sen 1.5 år tillbaka bor jag i Saskatoon, Canada. Det är håla i storlek med Malmö som ligger i Saskatchewan som är typ mitt i Canada. Den som trodde att Skåne va platt, har inte sett den Canadensiska prärien – här är det PLATT! Vi har varma sköna somrar (bättre än Sverige) men riktiga vargavintrar. Över jul hade vi en köldknäpp och temperaturen sjönk ner till nånstans omkring minus 35. Blåsten gjorde att temperaturen kändes som minus 40-45 grader och dom varnade för att man kunde frysa ihjäl om man va ute för länge. Just nu är det omkring härliga minus 10. Jag som brukar va himla pipig när det är kallt har börjat acklimatisera mig till det Canadensiska vädret. För åkte långkallingarna på tidigt på hösten, numera åker dom bara på om temperaturen går under omkring minus 20.

Jag flyttade till Canada efter skolan eftersom jag ville satsa på karriären (veterinär för dom som inte har koll på det) och hade sån tur och bli antagen till ett internship. Kort och gott så betyder ett internship att man jobbar röven av sig till urusel lön. Många undrar sig över vad det är för mening med det, men man lär sig otroligt mycket och det är inkörsporten till om man vill blir internationell specialist och jobba med dom stora grabbarna. Utbuden av bra internship är betydligt bättre på denna sidan av Atlanten. Förmodligen eftersom det skulle va högst olagligt i Sverige att ha folk som jobbar sååå mycket till sån ”polacka-lön”.

Familjen och mina underbara vänner där hemma va nog inte överdrivet imponerade när jag skulle flytta hit. Dom tyckte nog att jag hade farit runt i världen så att det räckte och blev över. Men dom har hela tiden varit stöttande och vill att jag ska göra precis det som jag själv vill. Och fastän att två tredjedelar av ”ungarna” i familjen är ute och far  i världen just nu så står vi varandra mycket närmre än många andra familjer tror jag. Så när jag nyligen kläckte nyheter om att jag söker om en 3årig specialistutbildning i USA så va dom fortfarande väldigt stöttande (och nog inte helt förvånade). Det är väldigt hård konkurrens om den slags utbildning så risken att jag kommer hem igen till hösten är betydligt större än att jag blir antagen. Den 12:e Februari får vi svar på hur det går och vart jag ska bo dom nästa åren. Pirrigt!

Jag delar lägenheten här i Saskatoon med en väldigt pratglad irländare vid namn Fergal. Han är underbar, men väääldigt stökig och slarvig. Jag har som mål att förvandla han till en ordningsam och ordentlig man inom loppet av ett år. Fergal är pojkvän till en av mina riktigt goda vänner som numera bor i New York. Jag är säker på att hon kommer att va oändligt tacksam om jag får ordning på hans hyfs innan dom två en gång ska flytta ihop. Fergal har tre marsvin som bor med oss eftersom han tar hand om dom för sin flickvän. Hippo, Raffiki och Mushroom heter dom. Dom stinker (eftersom han inte städar tillräckligt ofta) och är högljudda, men annars rätt så söta. Speciellt Hippo som är en ”skinny pig”, eller på svenska ”naken marsvin”. Hon har en gång haft våldsam öroninflammation och har därför numera huvudet alltid på sned. Så hon ser lite dum ut.

Nä, nu får det va slut skrivit. Ha det bra allihopa för det ska jag ha!

Och tydligen så är det obligatoriskt med en daglig dikt på denna bloggen. Så här kommer en som är värd att tänkas på.

– Andrea
Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll to Top