Hejsan Bloggen.
Det var en grå men ganska mild söndag.
Jag och hunden Johnny gav oss iväg runt sjön tidigt i gryning.
Alldeles ensamma strövade vi fram genom skogen den här morgonen.
Nästan all snö och is hade försvunnit, så vi passade på att plocka bort julgransbelysningar och fastfrusna tomtar.
Min ståtliga rumsgran som hängt med i många år, började se mer och mer krasslig ut. I ett sista försök att rädda livhanken på den, flyttade vi helt enkelt ut den i orangeriet. Luften där ute kan göra underverk för ledsna växter.
I ett hörn stod mitt lilla potatisträd och stoltserade med några små lila blommor.
På eftermiddagen tog vi småhundarna med oss på en tur.
Lilla valpen Lykke blir lätt bilsjuk, så vi körde bara några kilometer bort.
Vid det bedårande vackra Forsemölla hamnade vi.
Såklart passade vi på att vandra i Mandelmanns vackra beteshagar.
De mest underbara vyer man kan tänka sig.
Vi träffade på familjen Mandelmanns grisar. De där som Gustav älskar, men som Marie är lite rädd för och egentligen inte gillar.
Om jag ska födas till gris i mitt nästa liv, då vill jag bo hos Mandelmannen, för gladare och friskare grisar får man leta efter.
Så njöt vi av den fantastiska utsikten, det välkända ”ensamma trädet,” som man kan se från nästan alla platser i Rörum och det lilla söta elverket som nu blivit känt genom TV.
Så vände vi och vandrade tillbaka igen.
Jag hoppades för mig själv att denna magiska plats inte kommer få allt för stor uppmärksamhet framöver. Den känns liksom lite för ömtålig för det. Och alldeles särskilt dyster i sinnet blev jag när ett otal cigarettfimpar och påssnusar låg slängda där i vårt underbara landskap… snälla besökare, var rädda om vår moder jord.
Dagens tänkvärda:
Låt naturen ha sin gång – den vet bäst själv.
Kram och Hejdå Bloggen
