Stigalund

Hejsan.

Det var en ljummen kväll när jag packade min vandringsryggsäck och liftade bort till Haväng. En ensam stund var vad jag behövde.

Jag tog vägen förbi den välkända Lindgrens länga och styrde sedan stegen mot Stigalunds gård.

Det var så vackert med de mogna sädesfälten.

Jag grunnade lite på vad det där var för sädesslag egentligen. Råg gissade jag på, för kornet har väl längre spröt? Eller så var det ett korthårigt korn. Eller ett långhårigt vete… Jaja, vacker var det så det förslog.

Över ängen såg jag ner till det blåa havet och på andra hållet hade bonden precis tröskat klart.

För att komma ner till havet var jag tvungen att korsa kornas stora hage. Hela gänget stod och glodde oförskämt på mig när jag kom. Och längst bak stod tjuren och såg ut att ge mig ”onda ögat” tyckte jag.

Fast sedan såg jag att han hade tankarna på annat håll …

Jag kom till sist fram till havet.

Ett kärlekspar lämnade precis det ensamma trädet och platsen blev ledig för mig och mina tankar. Tankar som att jag nog borde plugga på det här med våra fyra sädesslag lite bättre kanske.

En ensam vandring är så bra, då kan man höra sin egen röst så tydligt.

Dagens citat:

Njut ditt lilla medan dåren jagar efter mer.

Det är så lite man egentligen behöver.

Kram Annika

Lindgrens länga.

2 kommentarer / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 10 juni, 2019 / Haväng, Lindgrens länga, Österlen, Stigalund / 2 minutes of reading

Hejsan.

Morgonen då jag och min hund Johnny tog oss en vandringstur, passerade vi den lilla vackra stugan, Lindgrens länga.

Dalen i Haväng låg som den vackraste tavla och marken var täckt med alla möjliga blomster. Stigalunds betesdjur blängde nyfiket på oss när vi kom klampandes fram på den sandiga vägen.

Lindgrens länga är ett utemuseum, men från början var det ett litet skogvaktartorp. Min käre Stefan minns nog mest det här huset som ”Franskans lilla torp” från inspelningarna av Bombi Bitt filmen på 60-talet. Jag lovade mig själv att ta mig tid för ett ordentligt besök framöver.

Jag stannade dock till en stund och pratade med kossornas ägare. En pratglad och trevlig karl i sina bästa år. Eftersom vattenståndet var så rysligt lågt i ån för året, ville hans djur rymma över på andra sidan lite titt som tätt. Så det gällde att titta till dem fick jag veta. Från platsen vi stod på, blickade vi ut över den gudomligt vackra ängen och Verkeåns laxtrappa.

Jag tog adjö av mannen och fortsatte min vandring uppför backen med havets vindar i ryggen.

Grödorna växte frodiga, och traktens bönder var nog tacksamma för den nederbörd som kommit under våren.

När vi passerat Stigalunds Gård gick vi genom beteshagen och drog oss ner mot tallskogen och stranden igen.

I den vackra tallskogen växte stora buskar med kaprifol. Om ett tag, när kaprifolen står i blom, kommer doften där att vara oslagbar.

Sedan var vi strax tillbaka på stigen där vi började vår vandring och ganska snart stod vi vid min gamla Volvo igen. Nöjda med att ha tagit vara på dagens första timmar på bästa vis.

När jag backade ut min bil från parkeringen såg jag en vacker svan simma förbi ute vid strandkanten. Fri och lycklig såg den ut, precis som jag själv känt mig den här morgonen.

Om det funnits möjlighet att livnära sig på att gå på luffen varevigaste dag, då skulle det vara min drömsysselsättningen. Oavsett väder och vind så finns det inget mer befriande än att vandra fram dit vindarna bär och njuta av det som kommer i ens väg. Luffare, det är nog mitt drömyrke, om det bara gett lite skrammel i börsen.

Dagens citat:

Vi förstår inte hur värdefull en stund är förrän den är ett minne.

Må väl.

Kram Annika

Lindgrens länga. Läs mer »

Ensam kvällsvandring.

Lindgrens länga.