Ingen riktig hund.

Hejsan.
I veckan har det äntligen startat en ny träningsgrupp i nosework för min lilla fina hund Molly.
Hon älskar det, och hon är faktiskt ganska duktig tycker jag.
Om någon sagt till mig för tio år sedan att jag skulle vara ägare till två små hundar på vardera 2-3kilo, så hade jag nog bara skrattat. Förr tyckte jag inte att så små hundar var ”riktiga hundar”. Såklart har jag alltid älskat alla raser, men själv ville jag ju ha större hundar som man kunde jobba med. Även Stefan var tydlig med att det som gällde var stora, rejäla hundar.
Men så kom hon in i vårt liv – lilla, fina Molly.
Och vi kunde inte annat än att älska henne.
Hon är så speciell, med en alldeles egen personlighet. Hon är väldigt sällskaplig, fast på sitt eget vis – det ska vara när det passar henne själv Lite snarstucken kan hon bli och hon visar tydligt vem hon gillar sådär extra mycket.
Lite för glad för mat har hon kommit att bli, min lilla Molly. Och även lite lat.
När vi är ute på vandringar så tar hon alla chanser att bli buren eller få sitta i sin älskade ryggsäck.
Att försöka locka med henne är totalt hopplöst. Molly står trotsigt kvar, lite snett på sidan för att tydligt demonstrera att hon då inte tänker ta fler steg än nödvändigt.
Vi startade med nosworkgruppen i veckan. Och det var så himla kul. Trots att vi slarvat och inte tränat särskilt mycket i sommar, så kom Molly ihåg och alla hundarna var så duktiga.
Så kul att vara igång igen hos vår gulliga hundtränare Jenny i Gladsax.
Min tanke är att jag även ska lära min andra lilla hund, Lykke, lite nosework. Tidigare har hon varit rädd för nästan allting. Den omtalade spökåldern, så därför har jag låtit henne mogna och istället lära sig vett och etikett först… hur nu det har gått egentligen …
När jag tar med mig bara Molly på träning, så blir Lykke så hopplöst olycklig. Det tjuras och gnälls här hemma.
Om blickar sen kunde döda …
Mina älskade små minihundar.
Såklart är de båda riktiga hundar. Två små älskade personligheter, som tillsammans med Johnny bildar vår underbara flock.
Till mina grannar vill jag sända ett extra litet tack för ni står ut med deras skällighet.
I rasen ligger det att de är mer skälliga och gapiga än andra. Våra närmsta grannar har sagt att det är ok, och för att vända det till något positivt så kan vi alla här på Dodevägen vara säkra på att om någon obehörig tassar runt här i natten med dåliga avsikter, så kommer de att bli observerade och tillika grundligt utskällda. Ett riktigt pålitligt tjuvlarm med andra ord.
Dagens citat:
Döm inte mina
val utan att
först försöka
förstå orsaken
till dem!
Jag önskar er alla en skön söndag.
Kram Annika