Kära Blogg
Så fick vi en förkänning om hur den Österlenska vintern kan vara.
Morgonen startade lugnt och skönt. Lite lätt pudersnö som hade fallit och en måttlig vind.
Jag började min morgon med en stilla springrunda, och kände mig oerhört glädjefylld efteråt.
Med broddar på skorna och små lätta steg som i florsocker.

Jag vet gott vad människor tänker … ”det är nog inte så farligt med den där ryggen, när människan kan ge sig ut och till och med springa”. Men jag har mina små hemliga knep. Knep som gör att det går förvånansvärt bra att småjogga.
Jag börjar med att spänna skinkorna. Hård som sten ska ändalykten vara. Och med röven i spänn, tänker jag mig som om det satt en femkrona där mellan skinkorna. Armarna håller jag tätt intill överkroppen och rör dem bara i fartriktningen, ungefär som om jag greppar två spakar i luften för varje steg. Hemligheten är att inte göra några roterande rörelser, inget snabbt och bara ta små steg i lugnt tempo. Beträffande den där femkronan, så är det bara en visualisering i min egen hjärna. Ni kan alltså lugnt fortsätta att handskas med femkronor utan skyddshandskar…


På eftermiddagen tilltog snöandet och vinden blev hård.
Det började likna en skånsk snöstorm och jag och hundarna älskade det. Vi hade fyr i spisen och småhundarna med Lykke i spetsen njöt i fulla drag. Johnny tog det hela mer med ro. Han låg hellre inne vid min sida och snusade i värmen.










Allt kul har ett slut. På kvällen övergick snöandet i regn och så var den snöstormen slut.
Men det var roligt så länge det varade.
Dagens tänkvärda ord:
Ingen kan göra allt,
men alla kan göra något.
Det finns alltid något man
kan bidra med.
Det farligaste är likgiltigheten.
Kram och Hejdå Bloggen
