Kära Blogg
Jag och hundarna gav oss ut på en tidig morgontur. Det var alldeles vindstilla och knäpptyst. Inte en endaste fågel sa ett pip. En ljudlös morgon. Om man jämför mot ljudet i skogen på våren, så är skillnaden milsvid. Det var på något vis som en dröm utan ljud. Så underbart och härligt.



















Den nya, vita mattan från Ikea har blivit djurens favoritplats. Inte har jag då hjärta att köra iväg dem. Jag får inse att den inte kommer förbli vit så länge helt enkelt.

Harkrank är nog ett av de fulaste flygfän som finns i vår natur. Fast sittande på ett torkat grässtrå i solskenet en sensommarkväll, blir det nästan som ett stycke konstverk.



Lilla katten Judith syns inte mycket till här inne längre. Hela dagarna ligger hon ute. Hon slinker bara in för att äta den mat jag alltid har framsatt åt henne.





Jag har testsprungit. 3,5 kilometer i lugnt tempo. Flåset var det inget fel på. En liten nerv som krängde och drog därbak i länden. Känslan var fantastisk, helt underbar. Jag visste att tilltaget skulle göra mig stel och värkbruten – det var det ta mig tusan värt.
Dagens tänkvärda ord:
När ett barn lär sig gå och faller hundratals gånger tänker barnet ändå aldrig ”kanske är detta ingenting för mig”
Nej, man ska aldrig, aldrig ge upp!
Kram och Hejdå Bloggen
