Nu vill jag spränga sjukhuset i luften.

Kära Blogg

För nästan precis 3 månader sedan fick jag en tid till en specialistläkare. På torsdag skulle jag dit tidigt på morgonen. Lagen säger att du har rätt till specialistläkarvård inom 90 dagar. Det kallas så fint för vårdgarantin. Jag hade nu fått en tid på exakt den 89 dagen. Ok, det var väl bra tyckte jag …. tills jag nu fick ett brev från sjukhuset. Min tid var uppskjuten till slutet av februari!

Alltså …. jag skulle kunna spränga hela sjukhuset, bränna ner sjuksköterskornas fikarum. Jag skulle kunna spruta tårgas på sjukhusledningen och lägga handgranater i provtagningsrummet…. Men … det ska jag inte, såklart!

… blev bara … ledsen!

Jag funderar … Garanti!? Skulle vi i byggbranschen kanske också ta så lätt på detta ord och liksom bara strunta i det. Såklart inte. Det handlar ju för helvete om hus och byggnader och inte om simpla människor. Så för oss måste lagen följas till punkt och prickar. Kunder är viktigare än patienter.

Punkt. Så där, mitt arga utbrott är över!

Som alltid var vi ute i skogen den här morgonen. Det var en strålande fin morgon. Lite frost på marken och på biltaken. Löven på marken var krispiga och det hördes så roligt när lilla Molly snusade runt i dem.

I trädgården börjar de första små lökarna titta upp genom jorden. Jag har en sorts små lila primulor som kommer från min gamla svärmor Signe på Henriksdahl (ja, jag har många gamla svärmödrar, man får liksom det genom livet). Dessa små söta blommor är otroliga, de kan blomma lite när som helst. Den här dagen kikade jag ner och upptäckte små knoppar och blommar som trotsigt kikade upp genom bladverken.

Den här dagen drog jag på mig springskorna och njöt av en kort joggingrunda. Det är som om den mjuka, rytmiska rörelsen lindrar min värk för stunden, kroppen känns inte längre så kall och stel. Jag älskar att springa!

I Australien råder det svält. Min stackars dotter som har väldigt långt till närmsta affär, har missat veckans tur till civilisationen, och nu lever hon på ren vilja. Nu tror jag förstås att hon har det ganska gott ändå.

Håll ut gumman, bättre tider skola komma!