Lilla Loppan Löper.

Kära Blogg
Min lilla valp börjar bli en stor flicka nu. Jag är ganska säker på att den lilla skruttan löper för första gången.
Det är ett ihärdigt slickande, kissande på varenda liten grästuva och rena fjortisfasonerna när Johnny är i närheten. Att försöka träna lydnad med Molly nu är som att dressera en groda.  Det verkar som alla hennes hjärnceller är i oordning, hullerombuller.
Härligt, roligt och utmanande har vi det ändå på vår runda.
 
 
Det är svårt att vara så bestämd och konsekvent som jag förutsatt mig för att vara, när Molly är som värsta charmtrollet. Sitt, stanna kvar … det betyder just stanna kvar och inte smyga fram fyra meter när jag vänder ryggen till. Nåja, hon blir väl sig själv igen och till dess undviker jag bara konflikter och har en massa skoj istället.
 
Den här dagen var det dags att ta bort stygnen på Johnny. Han var såklart i sjunde himmeln. Det finns ingen som Johnny älskar så mycket, som veterinär Per. Per själv är lite blygsam och tyckte nog att han kunde vara lite mindre populär. Men stygnen gick plättlätt att ta bort, Johnny stod still som en stjärngosse på lussemorgonen och skötte sig överväldigande bra. Lilla trollungen Molly var också med den här dagen. Någonting har smittat av sig på henne, för hon var lika spralligt glad över att få träffa Per, och krumbuktade sig alldeles förfärligt mycket, trots sprutor och hårdhänt hantering.
Det blev ett pass till henne också, så vi kan resa över sundet och hälsa på vår älskade Andréa. Lilla Molly har två mjölktänder kvar som inte bör vara där. Vi ska försöka att under lokalbedövning och lugnande medel försöka ricka ut de små rackarna på henne. Men det blir en annan dag.
En hälsning från veterinär Per till hans blivande kollega skulle jag också framföra.
 
På hemvägen stannade vi till hos mamma Ingrid och la ett hjärta vid hennes sten.
Nu har du det fint mamsen, nu när det snart är sådan där spöganatta … skojade bara, jag vet nog gott att du inte riktigt gillade det här med Halloween på Allhelgona helgen.
 
 
Jag måste tacka min lilla dotter Emmy, för alla livstecken som kommer från Australien.
Det är så gott att se att hon har de bra och att det tillslut blev ett kängurumöte. För när man är i Australien, då hör det liksom till att man sett detta djur och inte sprungit och yrat på fel ställe.
Kram på dig min söta dotter.
 
 
Dagens kloka ord:
Erfarenhet är för människan vad årsringarna är för trädet.
 
Kram och Hejdå Bloggen
 
 
Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll to Top