”Det som är meningen att ske, hittar alltid en väg”.
Kära Blogg.
Igår kväll var jag så dödens trött, ja jag var nog tröttare än ”trötter” i sagan om Snövit. Jag tror att det beror på att jag är jetlaggad. Nu har jag visserligen bara varit i Rinkaby, men det känns precis som någon konstig tidsomställning i kroppen.
Men i morse var jag pigg som en piggelin. Upp som en fjäder for jag och ut och sprang som vanligt runt sjön. Ett underbart vårväder har dagen bjudit på med strålande sol. För mig har det förstås mest blivit kontorsarbete. En massa som måste göras för att företaget ska fungera. Så är det och det är bara att bita ihop och få det gjort.
På kontor blir det mängder av kontorspappersavfall, och jag måste nu varna för en sak! Kasta aldrig äppelskrabbor bland pappret, åtminstone inte om ni har en Johnny.
Helt tanklöst satte jag ut säcken och fortsatte mitt arbete vid skrivbordet i godan ro.
Efter en stund råkade jag slå en flukt ut genom dörren ….
Shit!
Ja, till och med katten Felix blev väldigt häpen över förödelsen.
Ja, till och med katten Felix blev väldigt häpen över förödelsen.
Och att den skyldiga var Johnny, rådde det inga som helst tvivel om. Bevismaterialet satt fastklistrat under hans mage – en grön post-it lapp.
Jag är en lärdom rikare.
Efter en rundtur i min trädgård kan jag bara konstatera, våren är på gång för fulla muggar.
Överallt grönskar det och knoppar sväller. Man kan inte annat än känna sig lycklig.
I mitt lilla orangeri börjar det också hända saker. Citronträdet har fått blommor som jag nog måste försöka pollinera själv förstår jag. Mina omplanterade pelargoner börjar också få små knoppar, och det ska bli väldigt spännande och se om jag kan lista ut vilken sort som är vilken … Meningen var att jag skulle märke upp dem alla i höstas, men då var det plötsligt inte alls så roligt att gå där ute i regn och rusk.
Det här med sorter och blomsternamn är inte riktigt min starka sida. Jag har i min trädgård några lökar som kommer varje år. Det är min mamma Ingrid som satt dem åt mig, och henne kan jag inte fråga nu när hon flyttat till himmelen. Egentligen skulle det vara ganska kul att veta vad det är för något. De ser ut som blåa pärlhyacinter, fast lite tufsigare och inte så eleganta. Jag brukar kalla dem för ”wannebe pärlhyacint”.
Nåja, jag gläds varje år de kommer – så de får heta vad de vill.
So Long Bloggen.
Från Annika