Hejsan.
Den här söndagsmorgonen skuttade jag upp tidigt ur min säng. Jag skulle nämligen på hundutställning i Malmö.
Ja, utan hund – bara för att titta.
Jag tog tåget från Gärsnäs, och det verkade som om jag var den enda människan från hela Österlen som var uppe vid den tiden en söndagsmorgon. I alla fall som tänkte åka tåg. Fast i Tomelilla hoppade en annan morgonpigg tjej på tåget. Min dotter Amanda.



Där i Malmö mötte vi upp min hund Lykkes uppfödare. Monica.
Det känns alltid som om det är en speciell atmosfär på hundutställningar. Lite som om nerverna dallrar i luften.
Varje ras och dess ägare samlar sig i små klungor. Man sneglar på varandra. Det kammas, det fönas, ja det till och med plattas hår.








Även om jag kan tycka att det är ett visst mått av trams och lite löjligt att bedöma hundars skönhet, så förstår jag hur viktigt det är i avelssammanhang. Jag hoppas innerligt att även alla de domare som dömer, förstår det. Så de verkligen ser till att premiera sundhet och välskapte individer framför de som i längden kommer att göra skada för de olika raserna.
På utställningen är alla indelade i rasgrupper. Jag gillar att dessa rasgrupper är uppdelade efter vargens jaktschema. Det känns genuint på något vis:
- 1- Vandra
- 2 – Söker efter dofter (luftburna)
- 3 – Spåra dofter (markburna)
- 4 – Förföljer / Tröttar ut
- 5 – Väljer ut (en i t.ex. älgflocken)
- 6 – Rusar (mot den de valt ut)
- 7 – Attackera / döda / vakta
- 8 – Äta
- 9 – Gräver ner
- 10 – Bär hem
Nåväl, vi satte oss tillrätta vid den ras vi kommit för att titta på den här dagen. Nämligen pomeranian. Eller som den förr kallades, dvärgspets.





Ett tjugotal små söta pomeranier trippade runt på de röda mattorna. Någon lite väl bredbent. En annan med för korta ben … Ja, såklart finns inte den hund som från topp till tå är alldeles perfekt.


Efter att ha tittat, hälsat på vänner och bekanta och ätit en halvkall korv var vi på eftermiddagen ganska nöjda med allt vad hundutställningar hette.








Då längtade jag hem till de finaste hundarna i hela världen – mina egna små pommisar. Och min store bufflige flatte – Johnny såklart. De är i alla fall bäst i mina ögon.


Dagens citat:
Jag är glad att min hund
inte kan prata …
Han vet för mycket om mig.
Jag önskar er en skön måndag. Hos mig har det kommit ett tunt täcke snö igen.
Bakslag kan man kanske kalla det, men jag känner ”våren”, den ska alltid hålla på att busa så här.
Ha det bra och kram på er.
Annika
