Hejsan.
Morgonen då vi vandrade från Knäbäckshusen bort mot Stenshuvuds nationalpark, då hängde regnet tungt i luften.
Trots att det såg kallt och ruggigt ut så var det riktigt svettigt att vandra i den mjuka sanden.
Ute i havet låg sensommarens första ”ålahomma” och guppade på vågorna, glatt oviss om att det snart är ute med ålfisket här i Skåne. De skånska ålagillena sjunger troligtvis på sin sista vers. Fast den som lever får se…
Jag och min vän stretade svettiga uppför branten mot Kortelshuvudets utsiktsplats.
När vi mumsat i oss vår medhavda matsäck valde vi en annan väg ner för berget igen. Ljungen stod så vackert i knopp.
I alla hagar runt om på Österlen finns nu betande kreatur. Vi mötte några av dem på vår vandring, både stora och små. Men när vi träffade på de biffigaste tjurarna med de största hornen, då valde min vän att ta en genväg och hoppa över en liten bäck. Fast jag tror nog att de är snälla gossar egentligen.
Man ska nog bara hålla sig lugn och framförallt inte låta sina hundar springa lösa.
Vi strosade tillbaka på stranden. Vattnet hade stiget en bit, fast havet glittrade glatt och retsamt mot oss.
Ibland får man helt enkelt välja att bli blöt om fötterna. Men den här dagen klarade vi oss förstås torrskodda.
Dagens citat:
Erfarenhet är för människan vad årsringarna är för trädet.
Må gott kram Annika