Hejsan.
En fantastisk ”guldplätt” på Österlen. En av de allra bästa.
Såklart menar jag Stenshuvud.
Det var en skön eftermiddag som jag suttit med näsan lite för djupt i mina kontorspapper. Skogsluft och natur drog i min själ och i min trötta hjärna. Jag beslöt att ta en liten paus vid Stenshuvud.
När jag stannat bilen och gick mot Naturum kom parkens gulliga guide ut genom dörren med kupade händer. Han hade räddat en av sommarens sista nässelfjärilar från en säker ”inomhusdöd”. Han log mot mig och önskade en skön vandring.
Ett mänskligt leende… tänk så enkelt man kan känna sig en smula lättare till sinnet… Ja, det var sånt jag funderade på när jag stretade uppför branten mot bergets topp.
Framför mitt ansikte singlade gyllenröda boklöv stilla till marken, ungefär som vinterns första snöfall. Jag la märke till hur lövverket glesnat och bara de starkaste löven satt kvar. Jag tänkte att jag vill bli som de där sista löven. En som envist håller sig kvar så länge det bara går.
När jag kom upp till bergets första utsiktplats stannade jag en stund och njöt av den vackra vyn. Det södra huvudet som är det första ”huvudet” man kommer till.
Den blå himmeln och det turkosa havet stod i en skön kontrast till trädens brandgula höstlöv.
Snart vandrade jag vidare på den steniga stigen för att ta mig till min absoluta favoritplats. Det norra huvudet.
Utsikten här från den norra utsiktsplatsen en fin höstdag är slående.
Känslan att sitta här ensam, 97 meter över havet, och blicka ut över ett älskat Österlen är magisk. Snart, snart är alla vackra höstlöven borta och vyn blir en annan. Utsikten känns något lite plattare och betydligt färglösare.
Dagens citat:
Vem tar hand om hösten när vintern kommer.
Ha en riktigt bra dag och kram från mig.
Annika
