Kära Blogg.
För 35 år sedan slutade jag högstadiet. Den där sommaren 1980, vinkade jag glatt och sorglöst adjö till alla mina skolkamrater. Några av dem hade jag följt i nio långa år. Varendaste dag hade vi träffats, med undantag för lov och helger såklart.
Om någon den där junidagen för länge sedan hade fått mig att förstå, att det skulle dröja så ofantligt lång tid tills vi åter skulle ses, då hade jag kanske tagit vårt avsked lite mer seriöst och kanske fällt en tår eller två. Såklart har några av oss fortsatt att träffas, medan andra bara försvunnit ur varandras liv.
Året när vi nu allihopa fyller femtio år, tyckte ett par av oss att det minsann var dags för en återträff. Just den här dagen var det så dags. Jag vill påstå att det inte är någon överdrift att beskriva dagen och kvällen som helt fantastiskt, magiskt, lyckad. Ett stort antal slöt upp utanför Brösarps skola, där det blev rundvandring i vår gamla skola. Våra fröknar och lärare hade också slutit upp, och de var alla lite rörda och tagna av att se sina gamla elever igen.
Kvällen avslutades på Brösarps Gästis. Jag tror att vi alla den här natten åkte hem med ett brett leende på våra läppar. Att få ha tillhört en klass som vår, det är få förunnat. Tack mina älskade klasskamrater, för att ni med ert glada humör och kompisanda gjorde kvällen till en kväll att minnas. Det var som att kastas 35 år tillbaka i tiden, fast med så mycket mer erfarenhet och klokskap i bagaget.
En fantastisk kväll, med kramp i magen av alla skratt, rinnande mascara av alla glädjetårar, och hjärtat fyllt av värme av alla underbara minnen.
Dagens kloka ord:
Mitt 15-åriga jag skulle vara stolt över mig.”
Kram och Hejdå Bloggen
