Kära Blogg
Jag njuter av att min söta lilla Emmy är hemma igen. Även om hon har många järn i elden. Det är många som vill träffa henne och drar i henne såklart. Jag suger åt mig alla små gyllene tillfälle som jag har tillsammans med min dotter. Små guldkorn i vardagen. Som när jag kommer hem från skogen och hon skriker från köket ”mamma, ska jag sätta på kaffe till dig med”. Då känner jag mig som miljonär. Att bara få ta en enkel fika tillsammans mitt i vardagen.
Hon och Matilda har alltid varit ett radarpar, ända sedan de började på dagis. Emellanåt har vi nästan inte kunnat se skillnad på de båda.
Den här dagen skulle de träffa ytterligare en kompis från dagistiden och såklart körde jag för dem eftersom de har det lite bökigt med Matildas gipsade fot.
Katten Felix är också översvallande lycklig över att ha någon av töserna hemma igen. Tidigt på morgonen kunde jag se honom tassa in till Emmy i sängen. Strax därefter hörde jag Emmy väsa med sömndrucken och skrovlig röst ”bort – hela du luktar kiss” ….
Stackars ratade Felix. Det där kan väl ändå inte stämma?
För Johnnys skull går jag lite kortare rundor i skogen. Det är så svårt att bedöma exakt hur ont han har av sin kloavlossning. Eftersom det onda är spritt på alla tassar så haltar han inte. Han bara går lite saktare än förut. Fast om det skulle komma en katt eller en kanin, då tycks det som om hans adrenalinkick tar bort all smärta i världen. Jag är rädd om min lille stridskamrat och lyssnar lyhört på alla hans ljudlösa signaler.
Dagens tänkvärda ord:
Maneter har överlevt i 650 miljoner år,
fastän de saknar hjärna.
Denna fakta ger hopp åt väldigt många
människor.
Kram och Hejdå Bloggen
