Hejsan.
Jag är hemma igen efter att ha varit en sväng i New York. Dit reste jag nästan enbart för att få träffa min så hett efterlängtade dotter.
Ett litet blogginlägg från New York blir det kanske någon gång framöver, vi får se…
Det jag nu tänker skriva om, är den underbara morgonen som jag fick avnjuta vid Knäbäckshusen. Det var strax innan jag skulle packa min resväska och lämna Österlen bakom mig för ett tag.
Vattenytan var alldeles stilla och det rådde liksom ett särskilt lugn över havet den här tidiga morgonen i början av december.
Tårarna brände under mina ögonlock, som så ofta den sista tiden. Klumpen i halsen kändes en aningens mindre när jag girigt tog djupa andetag av den svala havsluften.
En stund här vid havet hjälper alltid till att stärka min själ.
Att få se solen gå upp i horisonten inger hopp.
Längtansfullt tänkte jag på min dotter som jag bara träffat under någon vecka runt midsommar tidigare i år. Landet Amerika lockade mig egentligen inte. Men för hennes skull hade jag satt mig på en rymdraket till månen om det hade behövts.
På en av Österlens bästa platser tankade jag mig full av energi. Energi som skulle hålla för den dunkande pulsen i staden som aldrig sover.
Dagens citat:
De sa; du vet inte vad du har förrän du förlorat det. Sanningen är, du vet exakt vad du har – du tror bara att du aldrig kommer att förlora det.
En stor kram från mig.
Annika
Jag vet precis vad det citatet och den längta står för. Jag har min ena dotter i Australien.
Åhhh … Ja att barnen så långt ifrån är lite av en sorg tycker jag. Hjärnan är glad för deras skull såklart, men hjärtat … hjärtat lurar man inte så lätt. Det gör ont! Kram.