vätteros

Hej.

Att vår lilla hund, Lykke, är en riktig mammagris, ja det har jag nog nämnt förut. Var jag än går här hemma så är hon alltid hack i häl på mig. Är jag borta en hel dag så brukar hon lite skamset smyga in vid duschen och lukta på mina kläder som ofta ligger där inne.

Ibland händer det att Stefan själv går morgonturen med hundarna och jag stannar kvar här hemma. Vid de tillfällena märker Lykke ganska fort att jag inte ska med ut, och då går hon helt enkelt bara och gömmer sig. Det är som om hon tänker:  ”ska min matte stanna hemma, så ska jag också det”. Precis det hände för någon dag sedan. Lykke tvärvägrade att följa med utan mig.

Istället fick hon följa med mig på en runda runt sjön lite senare på förmiddagen, och det kändes som om hon var så stolt och glad över att få känna sig lite extra utvald. Även hundar behöver extra personlig uppmärksamhet, och Lykke i synnerhet.

Det var en gråmulen förmiddag, men ganska milt och skönt. Gröna skira blad hade börjat spricka ut i skogen och de första vitsipporna kikade sömndrucket upp ur marken.

.

Ramslökens tid står definitivt för dörren nu. Först av allt färger den hela partier i skogen alldeles gröna.

Tillsammans med ramslöken växte också den spännande vätterosen. En köttliknande växt som är ganska spännande och som jag har skrivit om många gånger förut. (ett av inläggen finns HÄR)

En stund vid bryggan unnade jag och Lykke oss, innan vi traskade vidare. Något bad blev det eftersom jag alltid blir så orolig för att Lykke ska hoppa i vattnet efter mig. Såklart kan hon simma, men jag ville ändå inte att hon ska bli dyblöt, den lilla sockersmulan.

 

På ett ställe på vår runda såg jag ett träd som jag inte lagt märke till tidigare. Det var ett träd som såg ut att ha en kopparskimrande bark. Sååå vackert. Jag har ingen aning om vad det är för ett träd, men det måste jag såklart ta reda på…

Dagens citat:

Hela världen är en rad underverk, men vi är så vana vid dem att vi kallar dem vardagsting.

Ha en skön söndag.

Annika