spindelbebisar

Hejsan.

Ikväll när jag scrollar runt bland mina bilder hamnar jag på den där märkliga spindeln som bodde i mitt orangeri för något år sedan.

De som känner mig vet att jag har en synnerligen dålig syn och utan mina kontaktlinser är jag totalt blind och handikappad. Närsynt och med brillor tjockare än ”kockabonnar”.

Med åren har även åldern gjort att små saker på nära håll kräver läsgasögon. Förmodligen var det min dåliga syn som fick mig att så gruvligt missta mig på vår inneboende lilla spindel i orangeriet.

-stackars lilla spindel, tänkte jag när jag kisade mot det lilla djuret på golvet.

– så hemskt att vara så full av bölder över hela kroppen … att även spindlar kan få cancer …. usch ja ….djurplågeri … fortsatte jag mina funderingar, undertiden som jag tog några bilder av den lille krabaten. Jag såg ju hur deformerad hela hans kropp såg ut.

En kort stund funderade jag på om jag skulle befria spindeln från sitt lidande, med ett snabbt tramp med min toffel. Men innan jag hann blinka så hade den räddat sig in i en springa i golvet.

–Nåja, livet får ha sin gång själv, tänkte jag

Senare på kvällen, när jag tog fram dagens bilder i min dator fick jag syn på mina spindelfoto och med ens insåg jag att den där spindel inte alls var särskilt sjuk eller gammal. Den var inte färdig för döden – den var färdig för livet! Den hade helt enkelt bara alla sina bebisar på ryggen.

En ömsint spindelmoder var vad det var.