Hejsan.
Så hade vi äntligen, ÄNTLIGEN kommit fram till den där dagen då min dotter skulle komma hem till Sverige igen. Som vi längtat allihopa!!
Efter 2,5 år skulle hon just den kvällen landa på dansk mark igen och det kändes som om klockan sniglade sig fram.
Samtidigt som jag var ganska trött och sliten, så kände jag mig fullproppad av energi på ett egendomligt vis. När jag blickade upp mot himlen så tänkte jag på Andréa som varit på resande fot i nästan ett dygn redan.
Men till sist var det äntligen dags för oss att bege oss till flygplatsen. Utrustade med svenska flaggor följde vi hennes plan på flygplatsens skärmar och det gick som ett lyckorus i kroppen när texten ”landed” tillsist stod vid hennes flightnummer.
Och så kom hon ÄNTLIGEN!!! Skrattande kom hon där bland alla de andra resenärer. Älskade underbara unge!
Såklart blev det ett kramkalas som aldrig riktigt ville ta slut. Om och om igen var vi tvungna att krama om henne och liksom bara känna på henne. Såååå underbart när man varit åtskilda under en så lång tid att man knappt kan förstå det. 28 månader, det ÄR en lång tid!
Sedan begav vi oss över Öresundsbron och styrde kosan mot Emmys lilla mysiga lägenhet i Malmö. Där var det förberett för ett litet första välkomstskålande.
Dagens citat:
Ditt barn är den människan som du bär i din kropp i nio månader, håller i din famn i många år och som finns i ditt hjärta till dagen du dör.
Självklart är det inte bara jag som är glad över att ha min dotter hemma. Hennes pappa, bonuspappa, bonusmamma och hennes älskade systrar delar förstås min glädje och lycka.
Ha en fin dag. Här hemma hos oss så ska vi fortsätta fira lite grann även ikväll.
Kram Annika
Så härligt för er att få hem henne. 2.5 är länge. Njut och ha det gott 😍
Tusen tack Eva. Ja det är mycket att ta igen känns det som. Kram kram
Jag kan förstå känslan fullt ut. Och lättnaden när man vet att planet landat! Att man sen är många som gläds åt samma sak gör det inte till en mindre upplevelse.
Vår Yngsta var au pair i England. Vi hann inte dit förrän hon flyttade till Italien. Det var planerat vi skulle åka dit, allt lät så bra i början. Det slutade med att hon fick fly från huset, som låg i en liten by. Sitta och trycka på ett hotell svärsonen lyckats boka åt henne hemifrån, innan hon väl kom med flyget hem. Det var många år sedan nu, men jag minns känslan när vi möttes på Kastrup. Så jag tror jag kan känna igen din känsla!
Åhhhh, ja det är nog många med mig som upplevt hur det är att ha sina barn utomlands. Den där extra oron. Så jobbigt när det blir otryggt läge som för din dotter. Andréa har inte bott i Sverige på väldigt många år, men allting blev extremt när pandemin kom och hon inte vågade resa hem (risken hade ju varit att hon inte kunde resa tillbaka och fullfölja sina studier)
Nej precis! Är allt ok är det en sak. Skönt hon är hemma nu iallafall. Trevlig helg!
Pingback: Time to say goodbye. – Gylleboannika
28 månader!!! Vicken känsla att läsa LANDED på skärmen i ankomsthallen! Härligt att läsa ditt glada blogginlägg även så här i efterhand.
Tack! Ja den känslan var oslagbar!